| : |
Arc |
| : |
http://www.theta.nu/redo |
| : |
MBV - Please lose yourself in me |
| : | Tillägg till min sista mening: och de upplever sig hjälpta av det, efter att ha slutat på eget initativ i några månader och sedan börjat igen.
De jag känner som tar antidepressiva tar exempelvis för säsongsrelaterad depression, där skillnaden blir avsevärd även gentemot den tid då de inte behöver ta AD. Vad jag uppfattat blir de inte gladare, inte heller mer behärskade gentemot den känslomässiga tyngden. Tyngden upphör i stället. Eller, vi kan ta en ovädersmetafor i stället. Det är som att sitta i en stadig och välbyggd stuga mitt i en bergsstorm och mest höra suset av stormen. Dock är det inte särskilt underhållande på den där tillflyktsorten eftersom det inte går att lämna den.
Jag tror att det är så viktigt för mig att kommentera på det här därför att jag själv tagit tre olika antidepressiva i lika många år (två SSRI-preparat, ett som påverkar både upptagningen av noradrenalin och serotonin) och i slutänden var biverkningarna till följd av doserna så outhärdliga att det inte var värt det - för mig. Jag hade min deal med mitt liv ändå och jag gick (går) i terapi där jag kunde få hjälp att hantera mina utbrott. Dock är jag övertygad om att AD emellanåt helt enkelt inte utsatte mig för magnituden av mina utbrott, om jag inte tagit AD. Nu läser jag inte läkemedelsreklamer men jag vet att en del läkare tycks vara sponsrade av Pfizer, Wyeth-Lederle osv. I slutet av min medicinska behandling inom psykiatrin (jag är nu endast i kontakt med psykologer) frågade jag nästan desperat chefsöverläkaren om det inte fanns några AD som kunde hjälpa mig. Han sa att symptomlindringen gällande nedstämdhet, ångest och även styrkan av ilska och skuld inte gick att bortse ifrån hos många patienter men det funkar inte på alla, trots att de har symptomen. Han behövde ju inte överbevisa mig; de flesta av mina vänner har som sagt var blivit hjälpta.
Det som kan göra mig lite fundersam är när människor som inte behövt ta antidepressiva uttalar sig om "lyckopiller" (inte du alltså) som något slags flykt från verklighet och ansvar. Det finns en meterlång lista på biverkningar i FASS för alla SSRI-preparat - vilka är de som slagit störst i AD-branschen - och alla läkare rekommenderar successiv nedtrappning även om inte AD betraktas som vanebildande. Det är som i den där dokumentären på Svt där de ville omdefiniera den medicinska definitionen av "beroende" eller "vanebildning". En AD-dos blir ju inte verkningslös efter ett tag, på det sätt ex bensodiazepiner blir men alla medicinsk substanser behöver tid att lämna kroppen. Jag hoppas att de som faktiskt behöver antidepressiva är väl bekanta med dess oönskade effekter - om inte annat har de en chans att kolla bipacksedeln till sina mediciner. Grejen är ju till syvende och sist att dessa "risker" är oväsentliga gentemot risken att vara utan AD, risken att agera så drastiskt att det blir dödlig utgång på situationen. Hur media skrämmer människor från att befatta sig med "lyckopiller" - människor som behöver dem - tycker jag är vanskligt. Dock är jag helt med på att människor som har tentaångest av normal magnitud kanske inte ska få AD utskrivet men det är läkarens ansvar, media behöver inte lägga sig i redan vid frukostbordet innan personen gått till sitt första besök. I slutänden ger det ändå antidepressiva och by association de som är i behov av dem en dålig klang.
Jag kanske borde prova ecstasy with you i stället ;) |
Sunday, March 14th 2004 - 04:06:38 PM
|
|
|
|
